vårt uppdrag

Vårt uppdrag

1. Ridterapins former

a) Tillsammans på hästen, bakom eleven – används ofta för barn med hyperaktivitet eller barn med för låg muskeltonus. Denna form kan även användas i inledningen av en ridning för att bygga upp förtroende. Att sitta bakom eleven ger oss goda möjligheter att genomföra övningar för att stretcha, aktivera muskelfunktion, balans och sinnesstimulans.

 

b) Eleven sitter på ledd häst – lärare kan leda övningarna med mindre fysisk kontakt, vi använder även vår position i förhållande till eleven medvetet (till exempel genom att gå bredvid, vilket ger mera trygghet än att gå bakom hästen).

c) Eleven rider själv, lärare gående eller på egen häst – denna form används med elever som är trygga och har bra balans-, reaktions- och inkännande förmåga.  Vi arbetar med självständig ridning för att förbättra självförtroende, kontaktförmåga, reflektionsförmåga mm. 

 
  1. Platser för ridterapin 

Ridbana: begränsad genom staket, impulser från omgivningen kan påverka ridningen och hästarna. En ridbana är ofta en plats där hästarna är trygga. Precis som i ridhus finns goda möjligheter till koncentrerat arbete med hjälp av banor och redskap. 

Vägar: olika underlag som hästen går på ger olika starka rörelseimpulser till ryttarnas bäcken samtidigt som rörelseimpulser är jämna. Att rida på vägar i landskapet eller bland husen ger möjlighet till stimulation av sinnena och naturlig motivation till muskelaktivitet. 
 Hästarna är toleranstränade och vana vid området. 

Skogen: är en svårare terräng med många upp- och nedförsbackar som kan stimulera balans, koncentration och upprättnings reaktion samt stimulera alla sinnen. Att använda sig av speciellt utarbetade vägar med olika teman kan öka kvalitén i ridningen även med svagare elever.

 

  1. Utrustning 
  • Voltigegjord eller pad – överför optimala rörelseimpulser och ger stabilitet via handtagen 
  • Barbackapad – utan stigbyglar och handtag 
  • Barbackasadel – med stigbyglar med handtag 
  • Sadel/westernsadel – ger mycket stöd/stabilitet för bäckenet, men överför inte samma rörelsekvalitet från hästen till elevens bäcken 
  • Extrautrustning till exempel extra stöd för ben. 

 Val av utrustning beror på kunskap om elevens balans,     inställning (osäker/ rädd), hästvana, målsättning och fysiska och psykiska belastningsförmåga. 

man Börjar alltid med utrustning som ger stabilitet och trygghet  och byter sedan till utrustning som tillåter mer rörelseöverföring.

 

 

4. Ridterapins upplägg 

Inledningsfas

  • anländer vid stallet, kontakt med hästen, lärare och kanske även hästledaren
  • leder, ryktar och sadlar hästen tillsammans
  • Läraren/terapeuten iakttar eller kan inleda ett samtal t.ex. om hur eleven mår
  • Uppsittning på hästen förbereds med sinnesstimulansövningar som att smeka och massera hästen, vilket kan ge förtroende för situationen


Inkännande fas

  • passiv på hästen, känner sig in i hästens rörelser
  • avslappnings/andningsövningar
  • medveten om i vilket sinneslag man är, hur mår jag? hur det känns att sitta på hästen?
  • kroppskännedom: hur sitter jag? går det att känna sig in i hästen?
  • kroppsupplevelse/kännedom: Var någonstans har jag kontakt med hästen? Hur rör sig hästen? Vilket tempo känner jag är bra för mig? Hur sitter jag på hästen så att det känns bäst? Vad är det som känns otryggt/tryggt på hästen? Vad önskar jag mig för känsla denna gång tillsammans med hästen?
  • hjälper att samla sig, att lägga allt annat bakom sig och bli närvarande i sig och situationen
  •  kravlös/passiv stund där läraren läser av patientens kroppsspråk, mimik, hållning och muskelreaktion i förhållandet till hästens rörelse

 

Koncentrationsfas  

  • övningar som är anpassade till de individuella målsättningarna 
  • att göra övningar med enskilda kroppsdelar hjälper för att kunna uppleva kroppen i sin helhet (kroppsmedvetenhet) 
  • börja med små rörelseövningar med de små lederna (fötter, händer) långt bort från kroppen och jobbar sig fram till de stora (höft, axlar) kroppsnära lederna 
  • återkommande struktur ger trygghet 
  • stretchning av musklerna, spänna och slappna av i enskilda muskelgrupper, skaka och klappa 
  • reflekterande övningar: Kan jag låta hästens rörelser fortplanta sig genom hela min kropp? Hur sitter jag på hästen? Vad känner jag? 
  • Alla element av reflektion i ridningen är anpassade efter elevens kognitiva förmåga och den psykiska belastbarheten. 

 

Tematisk fas 

  • Utgående från de tidigare faserna visar sig teman som till exempel smärta, spänningar i muskulaturen, saknad av medvetenhet i vissa rörelser/kroppsdelar, balansproblematik, kontaktförmåga till hästen, uppkomna affekter (rädsla, glädje), beteendemönster (”det kan jag säkert inte” eller ”det kan ju alla”), egna behov (att bli buren, att klappa och att känna trygghet,) eller teman som eleven initierar.
  • Utifrån de enskilda teman som aktualiseras väljer läraren olika övningar beroende på elevens behov. Det kan variera från berättelser samtidigt som eleven känner sig buren till en mångfald av övningar för avslappning, mobilisation, styrketräning, stretchning.
  • Att ta upp ämnen/tema från tidigare tillfällen är bra för att anknyta till processen eleven har kommit i och att ge ytterligare utvecklingsmöjligheter. 

Avslutningsfas 

  • Avslutningsfasen innefattar avslappningsövningar som till exempel att låta sig följa med i hästens rörelser och samtidigt blunda, att omfamna hästhalsen med blundande ögon.
  • Det kan också handla om ett reflekterande samtal eller en kravlös stund med hästen (vad gillade eleven, vad skall blir bättre?).
  • Tillsammans tar man hand om hästen efter ridningen i den mån det är passande för eleven.
  • Denna fas ger utrymme att även öva självständighet i genomförandet av begränsade uppgifter kring hästarna med mer eller mindre stöd (borsta, ta hand om utrustning, kratsa hovar, leda hästen till stallet, fodra). 

Faserna gå in i varandra och har olika prioritet beroende på belastningsmöjligheter och målsättningar.